josefinhallengren

Det är sant som jag har hört. Man lär sig mycket om sig själv och om människor under konfirmationstiden. Vet inte vad jag skulle gjort om jag inte börja i konfa. Haft så otroligt kul, samtidigt vart så otroligt rädd/ledsen/panikslagen. Men det behövdes verkligen för jag behövde få ut de, behövde sitta där på bänken i kyrkan och höra/se alla gråta, samtidigt som jag bara sitter och stirrar ut genom fönstret och inte kan sluta skaka. Tårarna bara rann. Och jag bara satt där och tänkte, på de jag verkligen undvikit att tänka på hela veckan, och som jag fortfarande undviker. Vi är så bra, våran grupp. Vi är elit! Jag är så lycklig, för att jag lärt känna alla er underbara människor som var med på lägret, skrattat så mycket så jag fått ont, så värt. Ni är underbara, älskade och världens bästa! Don't forget that!